Paris är staden, vars mest kända symbol är döpt efter en ingenjör. Civilingenjören och arkitekten Gustave Eiffel. Hans byggnadsverk är ett landmärke som är välkänt över hela världen. Det uppfördes till världsutställningen i Paris 1889.
Eiffeltornet representerar början på en ny epok i byggnadskonstens utveckling. En brytpunkt, ett före och ett efter. Före byggde man med trä, tegel och natursten. Efter med stål och armerad betong.
Det var under slutet av 1800-talet som de första användbara metoderna utvecklades för att förstärka betong med ingjutet stål. En av pionjärerna var Joseph Monier. Ursprungligen trädgårdsmästare, kom han på ett sätt att göra hållbara blomkrukor av betong. Han förstärkte sina krukor med hjälp av ingjutna ståltrådsnät. I viss utsträckning kom hans innovation att användes i byggnader, men han fick framför allt en viktig roll som inspiratör.
François Hennebique var ingenjör och byggmästare. Han lyckades skapa ett enkelt och effektivt pelare- balksystem av betong med ingjuten förstärkning av stål. Systemet fick stor användning i början av 1900-talet, främst i Frankrike, Tyskland och England.
Civilingenjören Eugène Freysinnet konstruerade och byggde avancerade skalkonstruktioner av betong under 20-talet. Under 30-talet utvecklade han den förspända betongen. Hans metoder används idag över hela världen. Företaget Freyssinet som han grundade, är idag ett världsomfattande företag för avancerade spännbetongkonstruktioner.
Auguste Perret och Le Courbusier var bland de första arkitekterna att utnyttja den nya materialkunskapen. Framför allt var det den armerade betongen som tilldrog sig deras intresse. Den var formbar, billig och stod dessutom emot brand relativt bra.
I staden lever minnet av pionjärerna vidare genom sina många byggnader. I gatunamn som Rue Joseph Monier, i byggnadsminnen som Villa Hennebique och Halle Fressinet (som just nu renoveras och blir Europas största startup hub).
I Paris idag gillar man platsgjuten betong som byggnadsmaterial vid nybyggnad. Materialet är lättillgängligt och ger betydande ingenjörsmässig och arkitektonisk frihet. En stolthet över materialet och dess användbarhet kan anas i många nya byggnadsverk. Som exempel kan nämnas den mäktiga nedre hallen i Metro Saint-Lazare, om- och tillbyggnaden i Musée de l’Orangerie samt Air France avgångshall på Charles De Gaulle flygplatsen.
